Han har gjort ”Indepndence day”, ”2012” och ”The day after tomorrow”.

För miljonerna som rullat in har han köpt det här huset.

Bland annat.

På onsdagskvällen var det julfest hemma hos Roland Emmerich, den 61-årige tysken som skrivit, producerat och regisserat flera av de största katastroffilmerna.

Jag fångade några bilder med mobilen innan gästerna anlände.

I huset fanns två öppna barer och ett cateringgäng som utanför restaurangköket langade fram stora räkor, kycklingspett, rostbiff, kex, ostar, mozzarella och bröd.

Vi kunde gå fritt på bottenvåningen i det stora huset som gränsar till hikingstråket Runyon Canyon, men övervåningen var off limits. Trapporna upp bevakades av kostymklädda vakter.

Däremot var det öppet ut mot trädgården, både på fram- och baksidan.

Att vara hemma hos Emmerich känns inte som att vara i LA.

Mycket av inredningen i huset går i marockansk stil och trådgården med palmer och höga bananplantor känns som något man kunde hitta i ett tropiskt klimat.

Jag var ditbjuden av en kompis som känner Emmerich sen länge.

När vi hälsade verkade han inte minnas en intervju vi gjorde för några år sedan.

Då frågade jag om han saknade filmbranschen i Europa.

Han svarade, samtidigt som han drog lite på mun:

– Det är sånt mina europeiska regissörskollegor brukar fråga mig till de ser mitt hus.