Utåt är Disney familjeföretaget med de klassiska, tecknade figurerna.

Bakom kulisserna är företaget känt för att vara toppstyrt, sjukt misstänksamt och löjligt kontrollerande.

Det visar sig inte minst nu – när lanseringen av senaste ”Pirates of the carribean – dead man tell no tales” dragit igång.

Vid världspremiären i Paris häromdagen fick bara sex medier i hela Europa prata med Johnny Depp på röda mattan.

En kollega berättar om hur han av en utländsk kanal fått lov att sticka in mikrofonen när kanalen intervjuade stjärnan lite kort. Det handlade alltså bara om att få Depp på band, inte att ställa några frågor. Och det hela var en uppgörelse de två medierna emellan.

Men inte ens det gick Disney med på utan båda medierna togs i örat.

Naturligtvis handlar tramset om att skydda ett av företagets mest framgångsrika varumärken. Den senaste ”Pirates…” drog in över en miljard dollar.

Och nu, när Depp anklagats för hustrumisshandel och varit på fyllan, är såklart Disney nervösare än någonsin. Ska stjärnans beteende gå ut över biljettintäkterna eller är kapten Jack så populär att rubrikerna bara leder till ytterligare klirr i kassan?

Disneys chefer vågar inte chansa. Därför viner piskan hårt i luften.

På torsdag kväll – den 18 maj – är det amerikansk premiär.

Då får vi se om Disney har skäl att oroa sig.

Här är trailern från inspelningen som lär ha varit den mest problemfyllda av alla delarna i ”Pirates…”-serien:

Den senaste tiden har det haglat kändisar som hotar att lämna USA om Donald Trump blir president.

Senaste var det Bryan Cranston, för alltid känd för huvudrollen i ”Breaking bad”. Han förklarade att han tänker följa i Lena Dunham och Chelsea Handlers fotspår och välja Kanada om fastighetsmiljardären vinner valet.

Nu får de mothugg av Jessica Chastain (”Zero dark thirty”, ”Interstellar”, ”The martian”).

Hon ställde sig helt frågande till inställningen när vi träffades för hennes nya film, ”Miss Sloane”.

– Att bara överge skeppet löser inget. Det bästa man kan göra är att bo kvar och försvara sina ståndpunkter och sitt land.

By the way, här är trailern till ”Miss Sloane”, ett politiskt drama om en briljant men hänsynslös lobbyist:

Hon lär inte behöva extrknäcket.

Men Jennifer Lawrence har tagit jobbet i alla fall.

Nu är hon kosmetikaföretaget Diors ansikte för sminkmärket Addict.

Den kraftigt retuscherade kampanjen kommer i kölvattnet av hennes rapporterade uppbrott från Coldplaysångaren Chris Martin.

I Marilyn Monreliknande lockar visar den 25-åriga filmstjärnan upp sina långa ben medan hon lutar sig tillbaka på en stol.

I rosa, kort klänning, säger hon till kameran:

– Var inte blyg – skin!

Hon matchar looken med ett par stora silverörhängen och nagellack som passar läppstiftet.

Lawrence gjorde sitt första framträdande för Diors skönhetskampanj när hon i maj syntes i en påkostad stillbildskampanj för företaget.

I fjol skrev hon på ett nytt treårskontrakt med Dior som ger henne 128 miljoner kronor.

Här är hon – igen.

Komikern och tv-underhållaren Chelsea Handler pryder tillsammans med Nick Offerman omslaget till senaste Esquire – utan en tråd på kroppen.

Men de skyddar sina intima delar genom att vända bakdelen mot kameran.

Greppet är inte nytt.

Duon kopierar ett Rolling Stone-omslag från 1968 med John Lennon och Yoko Ono.

Den här gången uppges bilden syfta till att i USA illustrera den spända stämningen mellan de båda könen.

För Chelsea Handler är den avklädda poseringen vardagsmat. De senaste månaderna har hon visat sig toppless på flera bilder på internet. Ett av dem, där bröstvårtorna var täckta, la hon ut för att slå tillbaka mot ryktena att hon förstorat bysten.

”Många män har rört mina bröst. Men inga av dem har varit läkare” skrev hon i bildtexten till ett foto där hon låg på rygg på golvet.

En annan bild visade henne toppless på en hästrygg, intill en nästan identisk bild på den ryske ledaren Vladimir Putin, också han toppless.

Men hennes bild togs ner av instagram.

Det fick henne att gå i taket.

”Om en man publicerar en bild på sina bröstvårtor är det alltså ok, men inte om en kvinna gör det? Är det 1825? ”, frågade hon.

Det är farligt att ljuga som journalist.

Då kan man hängas ut som tv-ankaret Brian Williams på NBC News.

Han förlöjligas överallt just nu efter att ha skarvat om sin rapportering från Irak.

Han hävdade nyligen att den helikopter han färdades i när han var utsänd på kriget 2003 tvingades ner efter att ha träffats av fiendens eldgivning.

Men nyligen avslöjades det vara båg.

– Det enda vi träffades av var damm, har helikopterpiloten berättat.

Nu granskas andra rapporteringar Williams gjort, såsom uttalandet under Katrina-katastrofen i New Orleans då han hävdade att han såg döda kroppar flyta i närheten av hans hotell i stadens franska kvarter.

Williams har medgett att han överdrev rapporteringen i Irak och har tagit timeout från jobbet.

Om det visar sig att han haft för livlig fantasi flera gånger tidigare lär han inte få behålla tjänsten.

Den här bilden känns rätt passande en dag som den här.

Jag och Randall Park, han som spelar diktatorn Kim Jong-Un i den nu stoppade filmen ”The interview”, tog den på en koreansk restaurang för några veckor sedan.

Då hade precis hackningsskandalen mot Sony rullats upp, men ingen visste vilka följder den skulle få.

Park, som är född i Hollywood av sydkoreanska föräldrar, skrattade åt cirkusen och åt den hotbild som Nordkorea målat upp.

Nu är det allvarligare. Barack Obama har för bara timmar sedan gått ut och förklarat att USA tänker svara på aggressionen.

Bråket ser således ut att trappas upp.

Och det för en satir med Seth Rogen och James Franco – som gör narr av både USA och Nordkorea.

Solen är på väg ner över Los Angeles och veckans tv-rapport är avklarad.

Nu är det jullov åtminstone på den fronten en bit in i  januari.

Men fortsätter Sonygate och ödet kring ”The interview” att växa lär det kunna bli ändring i schemat.

Tillbaka till tv-”Empire” som jag skrev om i går:

https://hollywood.aftonbladet.se/2014/12/guld/

Den började rätt taffligt och jag var på vippen att ge upp.

Men sen växte den i varje fall såpass att jag såg färdigt piloten.

I korthet är serien en korsning mellan ”Dallas” och ”Ray Donovan”. I stället för olja i ”Dallas” är det musik i ”Empire”.

Tre bröder slåss om att få ta över när deras pappa på grund av sjukdom snart kommer att tvingas lämna över ledningen i ett börsnoterat skivbolag.

I stället för en manlig kåkfarare som kommer ut och ställer till kaos för sin familj (Jon Voight i ”Ray Donovan”) är det en kvinna, Cookie (Taraji P Henson), som efter 17 år återvänder från fängelselivet och gör samma sak i ”Empire”.’

Det blir amerikansk premiär på Fox den 7 januari.

Här är trailern:

Förstasidan på New York Post sammanfattar minst sagt läget.

Särskilt den beklagliga nyheten att USA och Sony böjer sig för hotet mot komedifilmen ”The interview” med Seth Rogen och James Franco.

Vad drar man tillbaka nästa gång något inte behagar diktaturen i Nordkorea – en tidningsartikel, en bok, ett politiskt beslut?

P.S. Om någon vill veta vad som pågår i Nordkorea är det här bra läsning.

Robert Downey Jr har vädjat, Jodie Foster har bett och till och med journalister har försvarat honom.

Nu ser Mel Gibson till slut ut att få en ny chans i Hollywood.

Han förhandlar om en roll i actionthrillern ”Blood father”.

Filmen går i ”Taken”-ton och ska regisseras av Jean-Francois Richet, mest känd för ”Mesrine”.

Inspelningen drar igång i New Mexiko i maj.

Handlingen kretsar kring en före detta fängelsekund som återförenas med sin 16-åriga dotter för att skydda henne mot knarklangare som försöker döda henne.

Sitter i biltvätten och läser nya Hollywood Reporter.

Se där.

President Obamas favoritserier är ”House of cards”.

Men den amerikanske ledaren köper inte Kevin Spaceys intrigerande och konspirerande rätt av.

– Jag önskar att det vore så hänsynslöst effektivt. Den där mannen får massor gjort, säger han.

Men det kanske roligaste – och mest ironiska – av veckans citat som tidningen listar står ändå Shia LeBouf för.

Det var han som ni vet nyligen avslöjades ha kopierat handlingen i sin kortfilm ”Howard Cantour”.

– Jag kan inte be om ursäkt nog. Jag kommer alltid att vara ledsen över att det skedde. Tillit är något man kämpar sig till och på den punkten misslyckades jag.

Bara någon dag efter uttalandet visade det sig att han också kopierat ursäkten.