Det stundar stora avslöjanden i medierna inom kort.

Och det gäller Harrison Ford.

Hans nödlanding på en golfbana i Santa Monica torde väl ingen ha missat.

Vad som däremot inte varit känt är hur allvarliga hans skador varit.

De har liksom tonats ner. Visserligen har vi fått veta att han bröt bäckenet och foten men det har samtidigt poängterats att han kommer att bli helt återställd.

Vissa har till och med hävdat att han var vid medvetande och skämtade med personerna han träffade på fairwayen där hans lilla plan slog ner.

Uppgifterna är sannolikt resultatet av hans PR-stab, mån om att 72-åringen inte ska mista några lukrativa uppdrag i filmbranschen.

För är det något Hollywood ogillar så är det sjukdom, skador och personliga problem.

Men om par veckor kommer vi enligt min källa, en PR-person i Calista Flockharts cirkel, att få en helt annan bild av det som hänt.

För den som glömt Flockhart var hon stor stjärna i ”Ally McBeal” och ”Brothers & sisters” och är sedan 2010 gift med Ford. Tillsammans har de sonen Liam, 14.

Nu är hon på gång med en ny tv-serie, ”Supergirl”, och kommer i samband med lanseringen av den att lägga korten på bordet om makens bekymmer.

Bland de mer explosiva uppgifterna är att Ford efter kraschen låg i koma i en och en halv vecka.

Och Flockhart, som tidigare brottats med viktstörningar och bulimi, ska ha blivit så förkrossad över tanken på att hon kunde mista sin man att hon slutade äta och gick ner massor i vikt.

Vi lär också få mer detaljerade uppgifter om Harrisons tillstånd och beskedet att han inte alls väntas tillbaka till Hollywood lika snabbt som det hävdats tidigare.

Jobb på dagen, kändisfest på kvällen.

Efterfest på natten…

I helgen har bloggen sannerligen bränt ljuset i båda ändar.
Men turen till New York har inte bara varit förkastliga dekadenser.

Det någorlunda humana arbetsschemat gjorde att det till och med blev en promenad i Central Park.

Efter upprepat nattligt stök friskade det upp lungorna likt en syrepipa på O2-hak i smoggiga Los Angeles.

Vem kunde ana att USA:s östkust skulle förföra som Manhattan vanligtvis bara kan förföra i maj?

Sol fyra dagar i rad, drygt 20 grader och ljumma vindar.

Det var så vackert att till och bröderna Ethan och Joel Coen bjöd på ett leende efter premiären på deras ”Inside Llewyn Davis”.

Resan tjuvstartade redan på torsdagen med en middag på Gordon Ramseys inne på London Hotel och ett kortare stopp på Soho House.

Fredagen ägnades (återigen) åt ”Captain Phillips” innan förfesten började med en stekarmiddag på Porter House och fortsatte med en galafest för New Yorks filmestival på Harvard Club.

Stället är precis vad som kan förväntas. Högt i tak, tunga ekmöbler och stora tavlor av gubbar i kostym.

Tack och lov var gästerna inte representativa för lokalen.

Söndagen berättade regissören Paul Greengrass om sin första film med Tom Hanks medan tre lite blyga somalier nu boende i Minnesota fick känna på hur det är att vara filmstjärnor.

Trion som aldrig skådespelat tidigare porträtterar somaliska kapare i filmen.

Samma kväll fortsatte jobbet med folkmusik-dramat ”Inside Llewyn Davis” på Alice Tully Hall innan det bar av till efterfesten på en kinakrog, Shun Lee West.

Där hade Garrett Hedlund lugnat premiärnerverna med ett par cocktails medan Oscar Isaac – oväntad och okänd huvudrollsinnehavare i filmen – gick runt med ett boulevardbrett leende och bara mös.

John Goodman – som likt Hedlund har en märklig roll i filmen – smörjde länge kråset i ett bås.

Söndagen började med frukost med Carey Mulligan, följd av nykomlingen i ”Boardwalk empire”, Jeffrey Wright, samt huvudrollsinnehavaren Steve Buscemi.

Innan vi släpptes ut i eftermiddagssolen hanns det också med en pratstund med Lucy Liu, en gång i ”Ally McBeal” och ”Charlies angels”, nu Sherlock Holmes sidekick i ”Elementary”.

Men trots alla middagar, premiärer och kändisar var det kvällen som slutade med den här bloggens bästa konsertupplevelse på mycket, mycket länge.

På uppdrag av bröderna Coen, helt i filmens anda, arrangerades showen av producenten och en gång Bob Dylans gitarrist T-Bone Burnett.

Han hade dammat av gamla folkmusik-legendarer som Joan Baez och Patti Smith, förstärkt med Jack White och föryngrat med Marcus Mumford och Punch Brothers.

Vi hade förvarnats om att konserten skulle pågå i tre timmar och tippade att vi skulle dra halvvägs. Men det var så imponerande att vi när det var över stod och ropade på mer.

Legendarerna och de namnkunniga får ursäkta. Bäst under kvällen var sångerskan Rhiannon Giddens.

Efteråt bussades vi till efterfesten på the Bowery dit Baez och några av de andra musikerna också sökte sig.

Där dröjde det inte länge förrän de började jamma vid elstaden i trädgården.

Först när Manhattans gator nästan gapade tomma i neonljuset tog vi oss hemåt – trötta, omtumlade, men med en känsla av att ha fått vara med om något unikt.