Högt pris för kändisbevakningen
avPå pappret kan det se så härligt ut.
Men ofta är resandet den minst glamourösa sidan av kändisbevakningen.
Så här gick det under helgens tur till New York.
Efter att ha på söndagseftermiddagen ha intervjuat Will Smith, Helen Mirren, Bryan Cranston, Felicity Jones och en rad andra skådisar på Manhattan försökte jag ta mig hem från Newark Airport i New Jersey.
Men jag borde ha lärt mig vid det här laget. Flyga ska man bara inte göra på vintern i USA.
På grund av platsbrist hade jag inget nonstopflyg, utan skulle byta i Chicago.
Där snöade det. Tydligen nerkom drygt 10 centimeter på några timmar.
Det räckte för att hela systemet skulle kollapsa.
Under tre timmar försenades min flight med korta intervaller – oftast bara 20 eller 30 minuter, aldrig länge nog för att man skulle våga lämna gateområdet.
När vi väl kom iväg och landade i Chicago fanns ingen gate ledig.
I en timme och tio minuter – till klockan slog spöktimmen – satt vi kvar i planet och såg snön smälta.
Då hade min nästa flight till LA redan ställts in.
Det blev en natt på motell i Chicago och en plats ut på första plan med utrymme på måndag förmiddag.
10:40 skulle det gå.
Vaknade till ännu ett i raden av sms från United Airlines. Försening till tolv på grund av – som det så ofta heter på UA-språk – ”sent inkommande plan”.
Ett par timmar innan planerad avgång plingade det till med en rad uppmuntrande sms som visade att vi kanske skulle komma iväg något tidigare, typ halv tolv.
Men det visade sig såklart spricka.
Ganska precis klockan tolv hade vi boardat klart och var på väg att taxa ut på startbanan.
Då dog luftkonditioneringen.
Det som enligt piloten skulle ta fem minuter att fixa tog en timme.
Jag hade tänkt dra hemåt i jul.
Men efter den här svängen känns det som om vintern får vänta minst ett år till.