Jetlag, alltså.

Vilket satans straff.

Här kommer man till en av världens häftigaste städer och det enda man kan tänka på är att sova.

Flög in från London med wheels down på Newark vid halv tvåsnåret. Drygt två timmar senare var incheckningen på Manhattan avklarad.

Då kändes det fortfarande ganska okej, något som hemmaredaktionen snabbt tog till vara på.

Men sen, vid åtta, började blyvikterna dra i ögonlocken.

En snabbdusch gjorde att sittningen på Peacock Alley Bar i alla fall gick hyggligt. Men på det efterföljande stöket på Bull and Bear inne på Waldorf Astoria hade den här bloggaren lika lite energi som Robert De Niro under en presskonferens.

Det hjälpte såklart inte att de fyra senaste dygnen i London i snitt inte bjudit på mer än fem timmars sömn per natt.

Jag vet inte hur ständigt kringflackande personer klarar av det. Jag har prövat allt, från sömnpiller till melatonin. Men inget tycks funka. 

På väg med nattflyget från LA förra lördagen var det extra besvärligt.

Utan att ha fått någon sömn efter fem timmar sköljde jag ner ett sömnpiller.

Men inte ens det gjorde att det gick att fälla rullgardinen. I stället satt jag apatiskt rödögd och stirrade avundsjukt på de snarkande medresenärerna medan tiden släpade sig fram.

Dagen därpå, under ett rätt späckat schema, stapplade jag mig igenom arbetspunkterna likt en zombie i ”Walking dead”.

Nu ska här göras ett nytt försök att ta ifatt förlorad sömn.

Funkar inte det är jag snart beredd att pröva propofol.