Har hängt med den här damen i dag.
Emma Thompson är alltid intressant, alltid rollig och har alltid tusen åsikter. Hon är med andra ord rena drömmen för oss filmmurvlar.
Nu är hon filmaktuell i ”Saving Mr Banks”, en dramakomedi om Disneys envisa kamp för att få göra film om Mary Poppins.
I rollen som Walt Disney:
Tom Hanks.
Här är trailern:
Ständigt dessa diskussioner om 3D. Tekniken är hatad av kritikerna, men älskas och stöttas framför allt av tungviktare som James Cameron. Publiken ligger någonstans mittemellan – vissa kan lockas av 3D-filmer, men samtidigt drar de sig för att betala så mycket mer för nöjet.
Men en av de verkliga striderna bakom kulisserna handlar om glasögonen. När biograferna installerade sina dyra 3D-projektorer kom filmbolagen (motvilligt) överens med bioägarna i USA om att kostnaden för glasögonen skulle täckas av filmbolagen. Struntsumma, säger ni? Icke. För en film som den senaste ”Harry Potter” kostar glasögonen mellan 5 och 10 miljoner dollar att tillverka (beroende på hur många glasögon som används världen runt).
Ämnet har varit känsligt sedan uppgörelsen – och nu har Sony bestämt sig som första bolag att vägra betala för glasögonen, rapporterar Hollywood Reporter. Andra lär följa i samma spår. Det innebär troligtvis att biografägarna kommer att lägga en extra kostnad för 3D-glasögon på besökarna.
Ännu ett skäl att föredra 2D?
Foto: AP
På sommarens sista dag – Labor Day – gör LA Times bokslut över Nöjesbranschens vinnare de tre senaste månaderna.
Här är filmhitsen:
”Midnight in Paris” (Woody Allen som för alltid förknippas med New York har nått sin största framgång med det Parisinspelade komedidramat)
”Harry Potter och dödsrelikerna: del 2” (filmen har spelat in långt över en miljard dollar)
”Bridesmaids” (med en begränsad budget och en ännu mer begränsad marknadsföringsbudget lyckades den vågade tjejkomedin fånga en storpublik)
Så har ”Harry Potter och dödsrelikerna del 2” brutit sig in på listan över tidernas nio mest inkomstbringande filmer, enligt Hollywood Reporter. På väg in är även tredje ”Transformers”. Här är hela listan, med intäkter i kronor:
(Orsaken till att en tionde film inte inkluderas är att man har satt gränsen vid en miljard dollar i intäkter).
Foto: Warner
Daniel Radcliffe – mer känd som Harry Potter – talar klarspråk i USA Today.
– Det finns massor av exempel på filmserier som bara är ute efter pengar, oavsett källmaterial.
– Den första ”Matrix” var en av de bästa filmerna det årtiondet. Det var aldrig menat att bli en trilogi. Men folk fick dollartecken i ögonen.
– Personligen tror jag att folk blir lätt irriterade när en ny ”Pirates of the carribbean” släpps. Vad sägs om att lägga av när man står på topp?
Som ”Harry Potter”, typ.
– Vi har stor respekt för vår publik och vi har fantastiskt källmaterial. Det har aldrig funnits någon känsla av att vi ska maximera serien för att tjäna pengar”.
Okej, älska är kanske att ta i. Men jag jobbar ju trots allt på en kvällstidning.
”Harry Potter” är inte riktigt Sundholms grej, men jag är svag för filmerna. Det finns all anledning att bli lite nostalgisk och titta tillbaka på vad det är som har gjort dem så pass sevärda under ett decennium.
Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint
När de tre barnen valdes ut att gestalta Harry, Hermione och Ron var de bara i tio-elva-årsåldern. Redan från början stod det klart att vi skulle följa deras uppväxt under ett helt decennium framöver, från oskuld till det vuxna livets mörker, som i böckerna. På sätt och vis har det varit ett sjukt projekt, särskilt för dem. Deras uppväxt har varit tudelad, den fiktiva förevigad på film, den verkliga påverkad av den berömmelse och de pengar som den fiktiva har gett. Men det har ändå varit tydligt att upplevelsen har varit positiv för dem – och det är lätt att bli lite sentimental när man ser featuretten i klippet ovanför.
Magin i miljön
Att se ”Harry Potter”-filmerna är inte som att att ta sig en mörk pint. Det är vad Mike Leighs och Ken Loachs filmer är till för. Det är snarare att ta sig en stadig kopp te och sjunka in i en brittiskt belevad värld där även den ultimata ondskan, Voldemort, har en slags djävulsk elegans. Miljön har stått sig genom alla filmer och fyra olika regissörer, säkert tack vare producenten David Heymans fasta handlag. De datoranimerade effekterna, färgstarka kostymerna, murriga Hogwart-salarna, gråsvarta uppgörelserna med Voldemort, de böljande gröna fälten vid quidditch-planen… det är en värld som har vuxit fram med diskreta förändringar genom åren.
Alan Rickman och Robbie Coltrane
Från oskuld till vuxet mörker, var det ja. Vad representerar det bättre än Alan Rickman som den diaboliske Snape och Robbie Coltrane som den gemytlige skägglurken Hagrid? Det är Hagrid som blir Harrys första möte med Hogwart, en vänlig kraft som står vid hans sida under de första kollisionerna med Voldemort. När ondskan bryter loss helt och hållet tar Snape över allt mer. Rickmans syrligt välartikulerade repliker skär som diamant genom glas medan Coltranes bullrande personlighet är något att hålla i när det blåser snålt.
Den pigga femman
Något man alltid har kunnat klaga på är att filmerna följer sin formel på ett rätt förutsägbart sätt. Det gjorde för all del även ”Harry Potter och Fenixorden” (2007), seriens femte del. Men filmen är ändå en favorit för mig. Imelda Staunton anlände som den förtjusande thatcherska, genomonda Dolores Umbridge, ny boss på Hogwart. Av alla äss inom den brittiska skådespelareliten som har undervisat på skolan är hon en speciell juvel, rolig och skrämmande. Hon representerade en ny fräschör i serien, så pass väl förvaltad av regissören David Yates att han även fick göra resten av filmerna.
Musiken
Det är omöjligt att tänka på filmerna och inte få John Williams melodislinga i huvudet. Mannen som gav oss musiken till ”Hajen”, ”Indiana Jones”, ”Star wars” och ”Superman” kunde givetvis även leverera ett minnesvärt tema för Harry Potter. Hans insats kanske är lite väl sockersöt för vissa smaker… men filmerna han skrev för var trots allt de tidiga, ljusare. Det är ändå rätt talande att de senare kompositörerna har kämpat för att få till en egen ton – och i stort misslyckats.
Foto: Warner
