Hon vet att hon måste göra det.

Men ändå tar det emot.

Jennifer Lawrence var trött när vi träffades för en tv-intervju häromdagen.

Hon hade grillats hela dagen. Energin var knappast på topp när jag kom in i studion på ett Beverly Hills-hotell. Men hon ställde upp frivilligt.

Det var såklart ett sista desperat försök att inför årets prisgalor ge lite extraskjuts år pojkvännen Dalrren Aronofskys drama, ”Mother”, där hon spelar huvudrollen mot Michelle Pfeiffer, Javier Bardem och Ed Harris.

The Observer kallade filmen den sämsta någonsin. Andra recensenter har bara varit gradvis snällare.

Filmbolaget har slagit tillbaka med en rätt smart taktik. Bland annat har det sagts att den mest återkommande kritiken mot filmbolagen är att de alltid gör det förväntade och aldrig går nya vägar (läs uppföljare i oändlighet).

Men när de enligt samma utsago försöker sig på något nytt blir reaktionerna som i The Observer.

Det är såklart inte sant. Är filmen bra blir betyget för det mesta gott. Men det är inget dumt sätt att argumentera.

Hursomhelst, här är min pratstund med Jennifer Lawrence:

Jag skrev ju om ”mother!” här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/vam1m/utbuad–nu-slar-jennifer-lawrence-tillbaka-mot-kritikerna

Sen dess kan knappast humöret har höjts för huvudrollsinnehavaren Jennifer Lawrence och filmens skapare och regissör, tillika Lawrences pojkvän, Darren Aronofsky.

Den kände kritikern Rex Reed gör slarvsylta av det så kallade dramat i The Observer.

Han kallar ”mother!” en ”övning i tortyr och hysteri så överdriven att jag inte visste om jag skulle skrika eller skratta högt”.

Han säger också att den ”absurda freudianska mardrömmen” med Javier Bardem mer är en ”våt dröm än en dålig dröm, med en motorsågs finkänslighet”.

Också vanliga biobesökare sågar historien. Hos Cinemascore får ”mother!  betyget F.

”Vedervärdig. Om man behöver googla filmens budskap när man kommer hem är den ett misslyckande”, skriver en tittare.

Intressant är att filmen går hem hos många recensenter. Los Angeles Times kallar till exempel ”mother!” för genial och The Globe and The Mail uppger att världen ska vara glad att ”mother!” finns och recensenten skriver att han är glad att han ”har sett den”.

Samtliga ser också dolda budskap i filmen, något The Observer har kul med:

”De insisterar alla på att ”mother!” är en metafor för något, men de är inte riktigt säkra på vad”.

Han hoppar till och på sin kollega i New York Times.

”Tidningens recensent varnar arrogant för att man inte ska lyssna till svartmålare om hur intensiv och vedervärdig filmen är. Leden, grabben, men ett gäng som bränner en skrikande bebis och barnet mamma levande, äter bebisen, sliter ut hjärtat och spolar ner det i toaletten medan Patti Smith sjunger om världens undergång, sammanfattar rätt mycket min definition på ”intensiv” och ”vedervärdig”. Vilken är din?”

Tidningen avslutar med:

”Med så här mycket skit kring avloppet tvekar jag på att stämpla ”mother! som ”Årets sämsta film” när ”Århundradets sämsta film” passar ännu bättre.

Vi ligger nio timmar efter er i Sverige.

Men nu har också vi i Hollywood satt punkt för 2016.

Vi gör det med en tillbakablick över årets intervjuer.

Här är tio-i-topp över de som utmärkte sig – på gott och ont:

1) Ångerfullast:

Mel Gibson.

– Om jag var Gud skulle vi ligga illa till.

2) Ärligast:

Will Smith.

– Om det är jobbigt att bli igenkänd? Inte för mig. Jag tycker synd om er som inte är berömda.

3) Räddast:

Billy Bob Thornton:
– Jag är patetiskt osäker. Skotska slott ger mig rysningar. Inte skottar. De gillar jag. Men saker… Ju uråldrigare de blir, desto räddare blir jag.

4) Rikast:

Tom Ford:

– Jag har ett hus i Los Angeles. Det är minimalistiskt. Mycket rent. Richard Neutra-designat. Jag har ett hus i London. Det är byggt av John Nash och från 1827. Mitt hus i New Mexico är typiskt Santa Fe.

5) Sorgligast:

Jennifer Lawrence:

–Jag ser ”Modern family” på min dator. Jag gör det varenda kväll för att kunna somna. Det är så jag stoppar om mig själv.

6) Pratigast:

David Hasselhoff.

– Jag vill bara säga några korta ord om mitt nya projekt, inledde han och babblade sedan oavbrutet i 25 minuter.

7) Tråkigast:
Pharell Williams.

– Jag är inget bra på att prata om mig själv eller svara på frågor jag inte är förberedd på.

8) Bakfullast:

Chris Pine.

– De säger att jag dansade på scenen i går (på premiärfesten för ”Hell or high water”) men det är inget jag minns. Tequila, alltså…

9) Tacksammast:

Norman Reedus.

– Succé över en natt? Jag har haft en miljon jobb och nobbats en miljard gånger. Jag har drömt om det här.

10) Kärast:

Nicole Kidman.

– Jag skulle inte kunna göra något utan min make Keith Urban. Det är alltid vi, aldrig jag.

Det här bådar inte gott.

En Hollywood-kollega kom hem från en intervju med Jennifer Lawrence häromdagen.

Han vill aldrig se 26-åringen igen.

– Sjukt försenad, irriterad och tvär, löd omdömet om de 20 minuter han fick träffa Hollywoods bäst betalda skådespelerska.

Det blev inte bättre av att han fick vänta i timmar för att göra det avtalade jobbet.

Den före detta ”Hunger games”-stjärnan är tillsammans med Chris Pratt filmaktuell i thrillern och scifidramat ”Passagers”, regisserad av norske Morten Tyldum (”The imitation game”).

Handlingen kretsar kring ett rymdskepp på väg en avlägsen koloniplanet. Ombord finns tusentals nersövda personer. Men något går fel och en man och en kvinna vaknar upp 90 år för tidigt.

Frågan är varför Jennifer är så trist.

När hon gjorde hyllade ”Winters bone” som knappt någon såg ville hon bli berömd.

Det blev hon.

När hon slog igenom ville hon ha lika mycket betalt som sina manliga kollegor.

Det fick hon.

Nu rapporteras hon dessutom vara nyförälskad.

Senaste kärleken är regissören Darren Aronofsky.

Kanske är det just där skon klämmer. Han är ju liksom känd för att inleda relationer med sina ledande skådespelerskor. Och det är något Jennifer säkerligen inte vill bli påmind om.

Men den som är offentlig person och har valt rampljuset kan inte helt styra omvärldens intresse.

Inte ens om man tjänar 180 miljoner kronor per film.

Jag brukar berömma Jennifer Lawrence då och då.

Jag har varit imponerad av hur hon trots megaberömmelsen stått med fötterna på jorden.

Mina kollegor som drog till New York i helgen håller inte med.På söndagen skulle de ha intervjuat henne för David O Russells senaste film, ”Joy”.

Det var med honom hon vann en Oscar när hon gjorde ”Silver linings playbook”.

Med i ”Joy” är hennes motspelare från samma ”SLP”, Bradley Cooper.

Men han hade redan på förhand meddelat att han inte kunde närvara i New York.

De drog ändå, kollegorna, för att få göra tv-intervjuer med Hollywoods högst betalda kvinnliga skådespelare.

De flög in från Europa, från Los Angeles, från Asien och från Sydamerika.

Många av dem kom hålögda och jetlaggade till visningen på lördagskvällen.Dagen efter, vid elvatiden, infann de sig på Mandarin Hotel på Manhattan.

Först fick de beskedet att filmens stjärna var försenad och skulle anlända klockan tolv. En halvtimme efter utsatt tid, 12.30, kom nästa besked:

– Jennifer Lawrence är sjuk och dyker inte upp.

Det blev Celine Dionlånga ansikten och sura miner. Men några protester utspelades egentligen inte. För vem kan klandra någon som tydligen är så dålig att hon inte tar sig ur sängen?Döm om kollegernas reaktion när de senare samma eftermiddag såg nyantagna bilder på Jennifer Lawrence. De hade tagits på söndagen, alltså ungefär samma tid när hon enligt filmbolaget låg helt knockad av ett okänt virus.

Inte blev irritationen mindre av att stjärnan på bilderna såg ut som om hon var stylad för en plåtning i Vogue.

Visserligen fick kollegorna intervjuer med en rad andra personer i filmen. Men med tanke på Jennifer Lawrence och Bradley Cooper spelar huvudrollen lär det inte bli lätt att få avsättning för ett gäng birollsinnehavare.Eller som en av kollegorna bittert klagade för den här bloggen:

– En lördagskväll bortkastad och en hel söndag förstörd på något som inte kommer att generera en spänn.Rädd för att strö salt i såren vågade jag inte påpeka att jag just sett bilder från söndagens premiär på ”Joy”. Både den strängt upptagna Bradley Cooper och den akutsjuka Jennifer Lawrence glassade då på röda mattan.

Kanske har Jennifer Lawrences otur med hälsan och Bradley Coopers upptagna schema något att göra med att ”Joy” inte fått det kritikermottagande som de inblandade hoppats på.

Träffade den här skönheten i dag.

Svensk-italienska Isabella Rosselini, 63, har en av de större rollerna i David O Russells senaste drama, ”Joy”.

Hon är bra i filmen och ännu bättre som intervju.

Jag mötte henne efter pratstunder med hennes motspelare i filmen, bland andra Bradley Cooper och Edgar Ramirez (”Carlos”).

Ramirez är skön och stämde till och med upp i en liten sång (han sjunger i filmen också). Men Cooper har förändrats. Vi såg det redan tidigare i år när han lanserade floppen ”Burnt”.

Då ville han knappt prata.

Den här gången böjd han i alla fall på anekdoter men var ändå tvär.

Det är det gamla superstjärnefenomenet.

Få klarar sig – Tom Hanks, Jennifer Lawrence, Channing Tatum och Chris Hemsworth undantagna. Men nästan alla andra som når berömmelsens stratosfärer drabbas.

Rosselini, vars mamma var ikonen Ingrid Bergman, vet mer om kändisskap än de flesta.

En gång var hon en av världens högst betalda modeller.

Hon lät aldrig det stiga henne åt huvudet.

I dag var hon bara ödmjuk.

– Jag önskar att jag hade bett min mamma om råd om skådespeleri, sa hon på Intercontinental Hotel i Century City.

Totalt var det sex intervjuer för filmen.

Rosselini var överlägset bäst.

Men mer om det när filmen släpps.

Här är trailern:

Vi har sagt farväl till ”Hunger games”-serien nu.

Efter världspremiären i Berlin följde vi upp med den amerikanska premiären på ”Mockingjay – Part 2” i Los Angeles.

Det var en galet påkostad tillställning.

På måndagskvällen förvandlades LA Live i downtwon under några timmar till The Capitol.

Figurer från filmen mötte inne i det enorma tältet, bufféborden dignade av mat och barerna hade allt man kunde tänka sig.

Eftersom vi redan sett filmen smög vi omkring och tog några bilder innan festplatsen förvandlades till ett högljutt kaos.

Så här såg DJ-området ut.

Och en av barerna.

För många av fansen kan det ändå ha varit ett nerköp. Terrorattackerna i Paris fick nämligen arrangörerna att tona ner den röda mattan.

Jennifer Lawrence, Liam Hemsworth och de andra stjärnorna dök visserligen upp men höll sig ifrån avspärrningarna och svarade inte på några frågor.

Påkostad fest eller inte, det var ändå dem som fansen helst ville se.

Bloggandet går sådär just nu.

Det beror lite på den här slags turnén som jag just är ute på.

Reseschemat har den senaste veckan sett ut så här:

LA-Newark, Newark-Berlin, Berlin-Stockholm, Stockholm-Berlin, Berlin-Frankfurt-Philadelphia, Philadelphia-Baltimore.

Stoppet i Berlin hade med världspremiären på ”Mockingjay – part 2” att göra.Här är några bilder från efterfesten på Kraftwerk, den gamla fabriken där ett par av filmens scener med Jennifer Lawrence spelats in.

2000 personer hade bjudits in och det blev såklart stökerier.

Nu väntar en titt på inspelningen av ”House of Cards” innan kvällens flight till Los Angeles.

På väg på den här filmen i dag.

Sista delen av ”Hunger games” (”Mockingjay – part 2”) är på väg att rullas ut.

När den började var Jennifer Lawrence mer eller mindre okänd bland de bredare massorna.

I dag är 25-åringen Hollywoods mest eftertraktade stjärna.

Det har inte tagit lång tid.

Den första filmen där också bland andra Liam Hemsworth och Josh Hutcherson medverkar, släpptes 2012.

Enligt tidningen Forbes toppar hon filmbranschens lönelista för 2015 och har dragit in 52 miljoner dollar.

Det kan hon tacka rollen som Katniss Everdeen för.

Världspremiär blir det i Berlin på onsdag.

Filmen släpps på bred front den 19 november.

Här är trailern:

Hon lär inte behöva extrknäcket.

Men Jennifer Lawrence har tagit jobbet i alla fall.

Nu är hon kosmetikaföretaget Diors ansikte för sminkmärket Addict.

Den kraftigt retuscherade kampanjen kommer i kölvattnet av hennes rapporterade uppbrott från Coldplaysångaren Chris Martin.

I Marilyn Monreliknande lockar visar den 25-åriga filmstjärnan upp sina långa ben medan hon lutar sig tillbaka på en stol.

I rosa, kort klänning, säger hon till kameran:

– Var inte blyg – skin!

Hon matchar looken med ett par stora silverörhängen och nagellack som passar läppstiftet.

Lawrence gjorde sitt första framträdande för Diors skönhetskampanj när hon i maj syntes i en påkostad stillbildskampanj för företaget.

I fjol skrev hon på ett nytt treårskontrakt med Dior som ger henne 128 miljoner kronor.