Shame eller inte?
avI dag har ”Shame” svensk biopremiär, ett drama om sexmissbruk i regi av Steve McQueen som gjorde IRA-rullen ”Hunger” härom året.
Hedmark är FÖR:
Det måste vara något med Michael Fassbenders kropp som triggar regissören McQueen. I två filmer har han nu ägnat sig åt att plåga den (såväl som Fassbenders sinne) på alla sätt och vis. Det finns snart heller inte en skreva eller millimeter av stjärnans kropp som biopubliken inte fått se i ”Hunger” och ”Shame”.
Förra gången handlade det om hungerstrejk, nu är det sexmissbruk som avhandlas. När huvudkaraktären Brandon inte sitter och fyller jobbdatorn med de grövsta porrsajterna cruisar han runt på stan och letar efter ligg. Han är dessutom en trogen kund hos en eskortfirma. När så hans syster (Carey Mulligan) tvingar sig in i hans liv eftersom hon saknar en lägenhet (och har rätt så stora behov själv, fast av en annan natur), vänder det upp och ner på Brandons liv.
Jo, visst är det ett missbrukardrama som alla andra. Men McQueen har en förmåga att verkligen krypa in under skinnet på Brandons beteende och fånga hans misär – han är verkligen fast och det tvingas vi också bli, medan de mekaniska orgierna pågår. Fassbender och Mulligan är dessutom rörande ihop.
Sundholm är MOT:
Temat är intressant. Och filmen är inte oviktig. Men den berör aldrig på djupet. Kanske beror det på den kyla Fassbenders sexmissbrukande rollfigur visar.
Tänker när jag ser den mest på vad skådespelare i dag måste gå igenom om de vill slå sig fram i Hollywood. ”Shame” är scener med – och om – porr. Det är modigt, såklart. Och till en början kittlande. Men bristen på beröring gör efter ett tag att det bara blir trist.
Jag säger som författaren Bret Easton Ellis, som skapade iskyla i ”American psycho”. ”Filmen hade varit bra mycket obehagligare om Brandon faktiskt hade gillat sexet.”
Foto: Film4