På jobb med familjen Stallone – del två
avSylvester Stallone och jag, alltså.
Jag trodde vi var kompisar.
Vi har träffats några gånger och han skickade mig trots allt den här fina hälsningen efter att han vann en Golden Globe för ”Creeed”.
Men på restaurangen häromkvällen när jag plåtade hans döttrar var mottagandet kyligare än handslaget.
Nu ska jag inte överdriva. Han var inte ovänlig, den gamla actionhjälten. Inte alls.
Men han var inte särskilt varm heller.
Hälsningen var formell och kort. Det påminde mig om när jag såg Barack Obama hälsa på Donald Trump i Vita huset.
En måste-handskakning, alltså.
Men jag var glad ändå. Stallone är ändå Stallone.
En gång var han störst i Hollywood och gjorde actionscener i snöklädda Klippiga Bergen i bara underkläder. Sånt klarar inte vem som helst.
Efter plåtningen drog jag hem, dumpade prylarna, bytte om och återvände till festen.
Då log faktiskt hans döttrar vänligt och igenkännande.
Kanske gjorde det att Stallone ställde upp på en bild.
Han knorrade i varje fall inte när jag frågade.
Hans fru, vackra Jennifer Flavin, höll sig lite avvaktande i bakgrunden, som hon gjort under hela kvällen.
Efteråt log döttrarna igen.
När jag log tillbaka reagerade Stallone som en lejonhanne som vaktar sina ungar.
Ena sida av överläppen åkte upp som ett varnande tecken och han gned sina jättenävar mot varandra.
Det fick mig att vända uppmärksamheten mot sushi-buffén i stället.
Maten var god.