Sylvester Stallone och jag, alltså.

Jag trodde vi var kompisar.

Vi har träffats några gånger och han skickade mig trots allt den här fina hälsningen efter att han vann en Golden Globe för ”Creeed”.

Men på restaurangen häromkvällen när jag plåtade hans döttrar var mottagandet kyligare än handslaget.

Nu ska jag inte överdriva. Han var inte ovänlig, den gamla actionhjälten. Inte alls.

Men han var inte särskilt varm heller.

Hälsningen var formell och kort. Det påminde mig om när jag såg Barack Obama hälsa på Donald Trump i Vita huset.

En måste-handskakning, alltså.

Men jag var glad ändå. Stallone är ändå Stallone.

En gång var han störst i Hollywood och gjorde actionscener i snöklädda Klippiga Bergen i bara underkläder. Sånt klarar inte vem som helst.

Efter plåtningen drog jag hem, dumpade prylarna, bytte om och återvände till festen.

Då log faktiskt hans döttrar vänligt och igenkännande.

Kanske gjorde det att Stallone ställde upp på en bild.

Han knorrade i varje fall inte när jag frågade.

Hans fru, vackra Jennifer Flavin, höll sig lite avvaktande i bakgrunden, som hon gjort under hela kvällen.

Efteråt log döttrarna igen.

När jag log tillbaka reagerade Stallone som en lejonhanne som vaktar sina ungar.

Ena sida av överläppen åkte upp som ett varnande tecken och han gned sina jättenävar mot varandra.

Det fick mig att vända uppmärksamheten mot sushi-buffén i stället.

Maten var god.

En PR-agent frågade häromdagen om jag kunde plåta Sylvester Stallones döttrar.

– Visst, sa jag.

Då började cirkusen.

24 timmar innan jobbet skulle göras kom infon i ett mejl:

”Plåtningen kommer sannolikt att ske hemma hos Stallone. Är det ett problem?”

– Nej, svarade jag.

Med 14 timmar kvar ändrades planerna.

”Det blir på en restaurang i stället. Direkt efter en presskonferens.”

– Okej, svarade jag.

Tolv timmar innan jobbet skulle göras kom nästa mejl.

”Har du bilder du kan skicka till deras PR-person?”.

– Visst, svarade jag.

Drog iväg ett par omslag.

De bemöttes åtta timmar innan deadline med svaret:

”Har du fler?”

Langade med sex timmar kvar över en räcka kändisbilder.

Fick aldrig något svar.

Utgick från att det inte skulle bli något, att någon annan fått giget. Gjorde planer för att gå på fest.

90 minuter innan originaldeadlinen ringde telefonen.

– Vi är på restaurangen nu. När tror du att du kan vara här?

Första tanken var svordomar fulare än något som bör skrivas ner.

Andra total panik.

Tredje om grejen ens var teoretiskt möjlig.

Ändå gjorde jag en galen rusning, vräkte in blixtar, stativ och kameraväska i Forden och tokkörde genom snigelkön på Melrose Ave.

Med 15 minuter till deadline stormade jag in på restaurangen med famnen full av prylar.

En tänkbar plats hade utsikt över Pacific Design Center i skymningsljus. Men blixtarna reflekterades i skyddsglas och ställde till det utav helvete.

Nödlösningen blev inne i restaurangen.

Med två minuter kvar till utsatt tid var det klart – om än med provisoriska inställningar.

Tjejerna var lika punktliga som ett schweiziskt armbandsur.

Sistine, Scarlett och Sophia var också ungefär lika varma som ett sådant.

Men de knorrade inte när de ombads byta plats eller posera på ett visst sätt.

Fem minuter efter att vi skakat hand var det över.

Här är en bild från spektaklet.

Alltså.

Det blir så här ibland.

Det går inte att undvika.

Radiotystnaden är inte självvald. Det finns bara ingen annan utväg.

De senaste dagarna har varit ett enda virrvarr av intervjuer på löpande band, Hollywoodfester, plåtningar och rocktexter med brinnande deadlines.

Tiden har såldes inte räckt till för bloggandet.

Eller också borde den ha gjort det och jag är i så fall sjukt improduktiv.

Jag väljer att tro på det förstnämnda.

Men det brukar vara så här inför Hollywoods awards season oktober till december. Den ena PR-tillställningen avlöser den andra. Samtidigt förväntas det vanliga jobbet rulla på som vanligt.

Något av det jobbigaste jag vet är att ta bilder med kändisar. Men nu har jag fått beskedet att jag måste blogga mer om kändisar och fester så här kommer några svettiga stunder när jag ställt mig intill Hollywoodkändisar och känt mig lika bekväm som en sjuåring första skoldagen.

Tack och lov var Emma Stone snäll.

Octavia Spencers var ännu snällare.

Nicole Kidman kunde inte sluta le.

Det kunde däremot filmbolagsmogulen Harvey Weinstein.

Stallone var starkast.

Jonah Hill var den som pratade med mig längst.

Säkert i minst tre minuter.

Det kan ha att göra med att hans polare, Leonardo DiCaprio, just hade lagt benen på ryggen och lämnat tillställningen i takvåningen på Chateau Marmont.

Nu ska jag sova.

Sannolikt kommer jag att skämmas en smula – igen.

Jag gör mig såklart inga illusioner.

Det är ju ändå röstdags till Golden Globe.

Men det kan inte hjälpas – vissa fjäskbrev är helt enkelt roligare än andra.

Det här som kom med posten i dag tillhör den gruppen.

En sak visar det.

69-årige Stallone – aktuell i ”Rocky”avknoppningen ”Creed” – tycker tydligen fortfarande att det är viktigt att vinna priser.

Den 10 januari visar det sig om han lyckas.

Hamnar bredvid två branschtungviktare och storskvallrare på ”True blood”-premiären.

De pratar doping med stort D.

Hugh Jackman och Dwayne ”The Rock” Johnson kallas stans största ”juicers”.

Det är förstås bara skvaller och hörsägen. När Alexander Skarsgårds namn nämns från scenen inne på Chinese Theatre går de igång igen.

Men då handlar det bara om träning. Skarsgård är i London och håller på att bygga upp sig inför inspelningen av ”Tarzan”.

– Han äter 5000 kalorier om dagen och tränar tre timmar varje dag, säger den ena kostymen.

Men tillbaka till dopingen.

Själv har jag svårt att tro att Jackman och The Rock är värst. Efter att ha sett trailern till ”Expendables 3” (har det förresten funnits en mer passande filmtitel någon gång?) känns det som om nästan hela skådespelarensemblen borde vara med i dopingspekulationerna.

Sylvester Sallone åkte ju faktiskt dit i tullen i Australien för några år sedan.

Enligt den Hollywoodbaserade, svenske kändistränaren Lasse Wallin är bruket betydligt mer utbrett än vad som är känt.

– Det säger sig självt. Skådespelarna får rollerna några månader eller några veckor innan inspelningen. Det finns inte en chans att gå ner tio kilo fett och samtidigt gå upp 20 kilo muskler på så kort tid utan att dopa sig.

Han är däremot inte förvånad över att skådisarna väljer att dopa sig.

– Det finns inga drogtester i Hollywood. Allt som står mellan dem och en lön på tiotals miljoner dollar är förbjudna preparat. Dessutom är bieffekten att de får snygg kropp. Vem skulle inte göra samma sak?

Okej.

På kort tid har jag nu bokat resa till New Orleans och inspelningen av nya ”Terminator” två gånger.

Men båda gångerna har jag tvingats boka av.

Utlovat är ett inspelningsbesök med Arnold Schwarzenegger.

Teamet håller till i en jättelik hangar utanför jazzens huvudstad. Men tydligen är det krångligt och det är nattinspelningar och det är i alla fall det som anges som skäl till att filmmakarna gång på gång ändrar sig och ställer in det planerade mottagandet.

I dag hette det dock att filmmakarna på intet sätt gett upp utan att de febrilt jobbar för att hitta ett nytt datum och att Arnold verkligen vill att det ska bli av.

Jaja, vi får väl se.

Till vidare kan vi konstatera att ”Terminator 5” känns  lite som sista chansen för den före detta kroppsbyggaren från Österrike.

Comebacken efter politikerkarriären i Kalifornien har varit allt annat än framgångsrik och 66-åringen har floppat med tre raka filmer i USA – ”The last stand”, ”Escape plan” och ”Sabotage”.

De kostsamma missarna innebär dock inte att filmbolagen börjat överge honom.

Förutom ”Terminator 5” eller ”Terminator: Genesis” som den nya delen heter, har han ytterligare fyra filmer på gång. En av dem är ”Expendables 3” med Sylvester Stallone och Dolph Lundgren.

Det finns en anledning till att Arnold Schwarzenegger vill damma av ”Terminator” och ”Conan”.

Inget annat han gör funkar.

I helgen drabbades han av sin tredje raka flopp i USA.

”Sabotage”, en supersågad actionrulle, spelade bara in 33 miljoner kronor.

Den 66-årige exstjärnan kan inte ens trösta sig med att det går åt rätt håll.

Resultatet är hans sämsta någonsin för en bred premiär.

Den ultravåldsamma filmen är regisserad av David Ayer och kretsar kring en drograzzia som går snett.

I fjol gjorde Schwarzenegger biocomeback efter politikerkarriären.

Först ut var ”The last stand” med Peter Stormare och Johnny Knowville.

Filmen spelade bara in 40 miljoner kronor vid premiären.

Nästan lika illa gick det i USA för den Mikael Håfström-regisserade ”Escape plan”, där den före detta österrikiske kroppsbyggaren spelade mot Sylvester Stallone. Premiärhelgen drog den in 60 miljoner kronor.

Den var dock inget totalt mörker för den före detta superstjärnan.

Internationellt spelade ”Escape plan” in över 700 miljoner kronor, varav 27 miljoner kronor i Kina, och kan till och med få en uppföljare.

Men i USA, som är hans hemmaplan, lär det krävas ett mirakel om han ska kunna ta sig tillbaka till toppen.

Än har han chansen.

Han har redan två filmer till avklarade, och fler på väg. En av dem som spelats in är scifi-skräckisen ”Maggie”, medan den andra är ”Expendables 3”.

I höst får vi se om det räcker.

Keanu Reeves samurajfilm, ”47 Ronin” kunde fått en bättre start.

Faktum är att actionäventyret säkerligen fått vem som helst av dem som gav inspelningen grönt ljus att vilja begå harakiri.

Den riskerar att bli 2013 års största bioflopp.

Plågad av förseningar, manusändringar och omtagningar gjorde att produktionskostnaden stack iväg till 1,1 miljarder kronor.

Somliga hävdar enligt brittiska Daily Mail att den kan ha gått loss på ännu mer,  1,3 miljarder kronor.

Det innebär att den i så fall måste spela in 3,3 miljarder kronor för att gå plus minus noll.

Sannolikheten för att det ska ske är i stort sett obefintlig. Vid den amerikanska premiären spelade den bara in 46,2 miljoner kronor. Ännu sämre gick den i det land där historien utspelar sig – Japan.

Där förstördes lanseringen av dåliga recensioner och negativa rapporter om den skenande budgeten.

Från början skulle ”47 Ronin” haft släppts den 21 november 2012. Men premiären sköts först upp till 8 februari innan den försenades på nytt till för bara några dagar sedan.

Handlingen är baserad på japansk mytologi om en grupp ledarlösa samurajer på 1700-talet, ute efter att hämnas deras stupade ledare.

För regin svarar reklamfilmsregissören och musikvideo-gurun Carl Rinsch. Det är hans debut som långfilmsregissör.

Rinsch och Reeves får trösta sig med att ”47 Ronin” inte är den enda filmen som bitit rejält i gräset i år.

Andra stora floppar 2013 är:

* Bullet to the head (Sylvester Stallone)

* Lone ranger (Johnny Depp)

* Oldboy (Josh Brolin)

* The fifth estate (Benedict Cumberbatch)

En konstrasternas dag.

Började med en Skype-intervju med Lech Walesa, den gamle arbetaren som tvingade Polen att tillåta fria fackföreningar, vilket kan ha varit första kilen i det som ledde till Sovjetdiktaturens rämnade.

Fortsatte med brunch med Lenny Kravitz, bioaktuell i ”The Butler” och ”Hunger games”-uppföljaren ”Catching fire”. I den 27-gradiga värmen i trädgården på Four Seasons bar den 49-årige rockaren tajta skinnbrallor, YSL-boots och Mihara Yashuhiro-jacka.

Slutade med en telefonintervju med Sveriges i särklass hyggligaste ”Hollywoodsvensk”, den före detta ”Ondskan”-regissören, Mikael Håfström.

Den 6 december har hans ”Escape plan” med Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone Sverigepremiär.

Kvällen ägnades åt ”Homefront”, en formelmässig actionfilm i metamfetaminvärlden med Jason Statham, James Franco och Alexander Skarsgårds ex, en trådsmal Kate Bosworth. Filmen har skrivits av Stallone.

Jag brukar undvika förhandsvisningar av filmer på förmiddagar.

Mest för att det känns så improduktivt.

Men för Mikael Håfströms ”Escape plan” med Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger gjorde jag ett undantag i dag.

Vi var dock inte många som hade trotsat morgonrusningen till Landmark Theatre i Westside Pavilion.

”Escape plan” kretsar kring en konsult (Stallone) som för att exponera säkerhetsproblem bryter sig ut ur fängelser. Men när ett uppdrag spårar ur tvingas han ta hjälp av en dem (Schwarzenegger) som han kämpar för att hålla inlåst.

Med tanke på det material Håfström har att jobba med med svarar den svenske regissören för en klart godkänd insats. Schwarzenegger och Stallone gör också vad de kan för att försöka leva upp till de forna glansdagarna som actionhjältar.

Någon sa efter visningen att hade det här varit 1995 hade ”Escape plan” spelat in 1,5 miljarder kronor.

Nu kan det bli svårare.

Det som bland annat talar för filmen är att Stallone med ”Expandables”-serien visat att han fortfarande kan locka storpublik till biograferna.

Frågan är om Schwarzenegger kan göra samma sak efter floppen med ”Last stand” i januari i år.

Vid premiären nästa fredag får vi svaret.

Innan dagen var över hängde jag en stund med den här tjejen – Julianne Hough – på SLS Hotel i Beverly Hills.

Hon figurerade flitigt i skvallerspalterna här i USA när hon dejtade tv-profilen Ryan Seacrest. Andra kanske minns henne från Lasse Hallströms ”Safe haven” tidigare i år, där hon spelade mot Josh Duhamel.

Hon är i alla fall en schyst tjej som nu medverkar i ”Promise”, en film som skrivits och regisserats av ”Juno”-författaren Diablo Cody.