Hängde lite med den här stjärnan i dag.

Vi har setts förut, Adam Levin och jag.

Men det var ett annat liv.

Då, 2005, var han ”bara” sångare i Maroon 5 och skulle få ett par Rockbjörnar. Om jag inte minns fel var det bland annat för hiten ”Harder to breath”.

Vi filmade utdelningen i en liten lägenhet på första våningen på Crescent Heights i West Hollywood, ett stenkast från McDonalds.

Han delade den med två bandpolare och utanför dånade bilarna förbi i en aldrig sinande rusningstrafik. Förgäves försökte vi hitta ett någorlunda tyst hörn som inte skulle ta upp det störande biljudet.

I dag bor sångaren som är domare i ”The voice” och god för en halv miljard kronor i en lyxvilla tillsammans med den namibiska  fotomodellen Behati Prinsloo.

De väntar sitt första barn tillsammans.

– Jag är superspänd, sa han.

– Det känns som om syftet med livet är att bli förälder.

Sen skällde han ordentligt på skivbolagen.

Men det tar vi senare.

Samtalen kommer med jämna mellanrum.

Det har de gjort i många år nu.

Det är alltid någon kollega som undrar hur vi härborta fördriver dagarna.

Inte sällan får de det att låta som om vi hänger på beachen dagarna i ända.

Tjena.

För mig tar det närmare en timme att bara åka till stranden. Betydligt längre att ta sig hem i rusningen.

När skulle jag hinna det?

Så här såg min onsdag ut:

Vaknade 6.30.

Läste tre dagstidningar.

7:30 Snabbpromenad i 40 minuter till och från West Hollywoods bästa tidningsstånd på Fairfax och Melrose.

8: 30-10:30 Frukost och genomgång av sex veckotidningar.

10:30-13.30 Nyhetsskrivande.

13:30-14:30 Lunch.

14:30-17:00 Research och featureskrivande .

17:30-18:30 Gymmet.

19:00-21:00 Förhandsvisning av  ”Sicario” (otroligt stark knarkthriller med Emily Blunt, Josh Brolin och Benicio del Toro).

21:30-22:30 Sen middag.

22:30-24:00 Mejlsvarande och administrativt jobb.

00:30. Sovdags.

I morgon börjar det om igen.

Sunday ska ju vara funday.

Eller hur?

Här blev det jobb ena halvan och husarbete den andra.

Det har läckt in vatten under färgen på takterrassens golv. Således är det bara att riva upp, slipa och måla om.

Eftermiddagen gick till förarbete.

Men lite kul blev det ändå efter att solen gått ner bakom bergen i Malibu.

En födelsedagsfest på Belmont på La Cienega vägde till slut upp dagen.

Sommaren kom på besök till Los Angeles i dag.

Det var 26 grader varmt och efter allt regn som gjort för en hajk i Fryman Canyon.

Det är inte ofta vi får se kullarna så här gröna.

Men blåsten natten till lördagen gjorde det svårframkomligt på vissa ställen.

Det här trädet hade brutits av på mitten och brakat rätt ner över spåret.

Eftermiddagen rundade vi av med en öl på Beach nation.

Det är skönt ställe mitt i West Hollywood.

Ikväll väntar ännu en prisgala, den här gången skådespelarfackets årliga tillställning, SAG Awards.

Vaknar man tidigt i West Hollywood kan man se såna här soluppgångar.

Så här såg det ut i morse när jag av någon anledning inte kunde sova.

Nu väntar innebandy och sen kändiscocktail-party på Craigs.

Det är alltid lite nojjigt att komma hem och mötas av en sån här syn.

Jag får alltid tvångstankar och tror att det blivit kortslutning och eldhav och att det sen spritt sig till alla lägenheter.

Men nu visade det sig att det bara var en granne här i West Hollywood som blivit sjuk.

I dag lugnades nerverna med den här utställningen nere på Beverly Boulevard.

”It’s just a shot away” ställer ut bilder från en bautabok där 60 fotografer på mer än 500 sidor visar upp sina bilder på Rolling Stones – från starten på 1960-talet till nutid.

En av dem är den brittiske porträtt- och modefotografen David Bailey. I Vanity Fair pratar han om de bilder som i dag anses vara klassiker.

– Film är många stunder tillsammans. Det gör att man inte har tid att titta på det – 24 bilder på en sekund. Fotografering är motsatsen. Det är betraktandet av stunden. Det gör den odödlig.

Hursomhelst, utställningen är bra och pågår till 31 januari.

Skulle ju ha varit hemma i kväll och kurerat tidsomställningen från Londonresan i kväll.

Men det var innan inbjudningen till Dominicks gjorde sig påmind i mejlboxen.

Det var tur att jag orkade trotsa den blygtunga tröttheten. För hur ofta hamnar man vid samma bord som halva familjen Draper?

Både Jon Hamm och January Jones i ”Mad Men” var på plats på restaurangen i West Hollywood.

De hade inte setts på ett par månader och verkade genuint glada över återseendet.

Över ett glas vin (Jag och Hamm, Jones drack Peroni) berättade de om serien som sätter punkt med de sju återstående avsnitten andra kvartalet nästa år.

De var skaparen Matt Weiner trogna genom att inte avslöja några detaljer om hur historien sätter punkt efter åtta säsonger.

Fast för ett ögonblick lekte Jones med tanken.

– Vad ska de göra – sparka mig? Det är ju redan över.

Hon skrattade.

– Fast det är klart. De kan ju stämma mig.

Hamm log hemlighetsfullt.

– Jag lovar, det blir inget Sopranos-slut, sa han.

Tvåa på bollen hår med en Halloweenrapport.

Men det har sina förklaringar.

Det blev galet stök i går kväll.

Tanken att samla ett tiotal kompisar på terassen och sen knalla till Santa Monica Boulevard för den årliga gatufesten var åtminstone på papparet en hygglig idé.

Men när det sen blev roligare än väntat samtidigt som vädret hotade med regn blev vi kvar.

Och visst, till sist drog regnet in. Men eftersom vi var en majoritet svenskar skulle det ändå bitas ihop och sittas ute – under parasoll.

Vi rotade fram allt i filtvägar, handdukar och extrajckor vi hade, värmde oss med den här tequilan när det vita vinet tagit slut och härjade till grannarna undrade vad som stod på.

Men som ungerskan uttryckte det i kväll efter att ha delat med sig av dagens kamp mot bakfyllan:

– Men det var ju Halloween.

Jag och fotograf E skulle bara äta en stilla helgfrukost på La Conversation.

Vi hade knappt fått in omeletterna förrän en sån där jättelik Mercedesjeep, ni vet den som ser ut som en korsning av en tanks och en container, började fickparkera vid motsatt trottoarkant.

De tonade rutorna gjorde det omöjligt att se vem som satt bakom ratten, men särskilt skicklig kunde föraren inte vara för parkeringen fick gång på gång börjas om. Till slut gav personen upp och lät bilen bli stående mer än en meter från kanten.

Samtidigt som bildörren öppnades höll vårt bord på att vältas över ända.

På den smala trottoaren trängde sig ett gäng paparazzi fram medan de motordrivna kamerorna smattrade likt automateld.

Den unga kvinnan i mörka solbrillor verkade inte bry sig. I stället tog hon några raska steg mot caféets entré där de inte kunde följa efter henne.

Vi satt som lika stora frågetecken som alla andra.

– Vem det var? ekade en av de andfådda fotograferna som om han just fått världens mest korkade fråga medan han kollade vad kameran registrerat.

– Haylie Duff, såklart. Hilarys syrra, du vet.

Okej.

Det här skulle kunna vara en dörr i Marrakech.

Men just den här entrén ligger på Hollywood Boulevard i West Hollywood.

Priceless.

Kör förbi den nästan varje morgon men såg den först i dag när jag fastnade i bilkö.