Det är fredag! Det är Chat Up-fredag. Vi är tillbaka med ett nytt, rykande färskt avsnitt.
Vi har träffat Chris Pratt från ”Guardians of the galaxy” och pratat berömmelse, snackat Sverige med Goldie Hawn och Amy Schumer, och öppnat paket från Twin Peaks.
Vi ligger nio timmar efter er i Sverige.
Men nu har också vi i Hollywood satt punkt för 2016.
Vi gör det med en tillbakablick över årets intervjuer.
Här är tio-i-topp över de som utmärkte sig – på gott och ont:
1) Ångerfullast:
Mel Gibson.
– Om jag var Gud skulle vi ligga illa till.
2) Ärligast:
Will Smith.
– Om det är jobbigt att bli igenkänd? Inte för mig. Jag tycker synd om er som inte är berömda.
3) Räddast:
Billy Bob Thornton:
– Jag är patetiskt osäker. Skotska slott ger mig rysningar. Inte skottar. De gillar jag. Men saker… Ju uråldrigare de blir, desto räddare blir jag.
4) Rikast:
Tom Ford:
– Jag har ett hus i Los Angeles. Det är minimalistiskt. Mycket rent. Richard Neutra-designat. Jag har ett hus i London. Det är byggt av John Nash och från 1827. Mitt hus i New Mexico är typiskt Santa Fe.
5) Sorgligast:
Jennifer Lawrence:
–Jag ser ”Modern family” på min dator. Jag gör det varenda kväll för att kunna somna. Det är så jag stoppar om mig själv.
6) Pratigast:
David Hasselhoff.
– Jag vill bara säga några korta ord om mitt nya projekt, inledde han och babblade sedan oavbrutet i 25 minuter.
7) Tråkigast:
Pharell Williams.
– Jag är inget bra på att prata om mig själv eller svara på frågor jag inte är förberedd på.
8) Bakfullast:
Chris Pine.
– De säger att jag dansade på scenen i går (på premiärfesten för ”Hell or high water”) men det är inget jag minns. Tequila, alltså…
9) Tacksammast:
Norman Reedus.
– Succé över en natt? Jag har haft en miljon jobb och nobbats en miljard gånger. Jag har drömt om det här.
10) Kärast:
Nicole Kidman.
– Jag skulle inte kunna göra något utan min make Keith Urban. Det är alltid vi, aldrig jag.
Jag har skrivit det förr och gör det igen.
Will Smith är bland de charmigaste Hollywoodskådisarna man kan träffa.
Men efter senaste filmvalet är frågan om han helt tappat förståndet.
På pappret ser David Frankel-regisserade ”Collateral beauty” ut som en vinnare. Smith har huvudrollen. Andra medverkande är Kate Winslet, Edward Norton, Helen Mirren, Keira Knightley, Naomie Harris och Michael Pena.
Men det som under planeringen tippades bli en julklassiker är en sällsynt skådad kalkon.
Will Smith spelar en reklambyråchef som inte kan komma över en personlig tragedi. Medan hans vänner desperat försöker få honom på fötter skriver han brev till Kärleken, Tiden och Döden.
Historien är så dum och så full av klichéer att det gör ont att se den.
Om det låter hårt ska ni höra vad recensenten skrev i The Guardian:
”En Tjernobyl av förgiftad sentimentalitet. Mot slutet skrek jag som isbjörnar gör när deras tungor fryser fast i isen.”
The Daily Beast anser att ”Collateral beauty” inte är något enstaka snedsteg. I stället uppges filmen visa på en felguidad passion för allvarliga projekt där Will Smith antingen slåss för att skydda sina barn (”The pursuit of happyness”, ”After earth”) eller deppar över förlorade barn (”I am legend”, ”Suicide squad”).
”Collateral beauty” hamnar i den sistnämnda kolumnen.
Det heter också att Will Smiths ”genuina fixering vid föräldrarstress har lett till katastrofala resultat” och att han dels behöver en karriär-intervention, dels en ny Hollywoodagent.
Det är tyvärr bara att hålla med. Det här raserat kan inte ens kompenseras av Will Smiths charm.
Paparazzi, autografjägare, fans som vill ha selfies.
Till leda får vi som intervjuar kändisar höra hur fruktansvärt jobbigt och hemskt det är att vara kändis.
Därför är det så skönt att träffa Will Smith.
– Jag älskar att vara berömd, säger 48-åringen som är filmaktuell med ”Collateral beauty”.
I stället för att som många av sina överbetalda kollegor lägga panna i djupa veck och beklaga sig över bristen på privatliv skrattar han bara åt frågan om det är synd om honom för att han inte längre kan röra sig fritt utan att bli påhoppad av fans.
– Haha, nej verkligen inte. Jag tycker synd om dig. Det är en underbar upplevelse att bli igenkänd.
Listan över de som klagat och klagar räcker säkerligen från det här New York-hotellet till månen, men Smith är noggrann med att inte finnas med på den.
– Det kanske är jobbigt för min familj, men jag älskar verkligen att bli igenkänd när jag går ut på gatan.
Det är inte för inte man skulle vilja höra en paneldebatt mellan honom på ena sidan och Reese Witherspoon, Joaquim Phoenix, Julia Robert och Robert Pattinson (för att bara nämna några) på den andra.
– Mitt kändisskap gör att jag känner mig otroligt trygg. Hela tiden finns det någon som är beredd att hjälpa mig.
– Jag kan vara på en bensinmack utan plånbok och fråga någon om jag får låna hundra spänn. Det är alltid, ”Det är lugnt. Här. Får jag ta en selfie?”. Självklart.
– Jag kan inte tänka mig att leva på något annat sätt. Jag älskar det.
Just nu älskar jag Will Smith.
På pappret kan det se så härligt ut.
Men ofta är resandet den minst glamourösa sidan av kändisbevakningen.
Så här gick det under helgens tur till New York.
Efter att ha på söndagseftermiddagen ha intervjuat Will Smith, Helen Mirren, Bryan Cranston, Felicity Jones och en rad andra skådisar på Manhattan försökte jag ta mig hem från Newark Airport i New Jersey.
Men jag borde ha lärt mig vid det här laget. Flyga ska man bara inte göra på vintern i USA.
På grund av platsbrist hade jag inget nonstopflyg, utan skulle byta i Chicago.
Där snöade det. Tydligen nerkom drygt 10 centimeter på några timmar.
Det räckte för att hela systemet skulle kollapsa.
Under tre timmar försenades min flight med korta intervaller – oftast bara 20 eller 30 minuter, aldrig länge nog för att man skulle våga lämna gateområdet.
När vi väl kom iväg och landade i Chicago fanns ingen gate ledig.
I en timme och tio minuter – till klockan slog spöktimmen – satt vi kvar i planet och såg snön smälta.
Då hade min nästa flight till LA redan ställts in.
Det blev en natt på motell i Chicago och en plats ut på första plan med utrymme på måndag förmiddag.
10:40 skulle det gå.
Vaknade till ännu ett i raden av sms från United Airlines. Försening till tolv på grund av – som det så ofta heter på UA-språk – ”sent inkommande plan”.
Ett par timmar innan planerad avgång plingade det till med en rad uppmuntrande sms som visade att vi kanske skulle komma iväg något tidigare, typ halv tolv.
Men det visade sig såklart spricka.
Ganska precis klockan tolv hade vi boardat klart och var på väg att taxa ut på startbanan.
Då dog luftkonditioneringen.
Det som enligt piloten skulle ta fem minuter att fixa tog en timme.
Jag hade tänkt dra hemåt i jul.
Men efter den här svängen känns det som om vintern får vänta minst ett år till.
De kallas vanity projects.
Benämningen är ett annat namn för narcissistiska stjärnors drömprojekt.
I branschen vet alla att de kommer att förlora pengar.
Ändå får de göra dem då och då.
Denzel Washingtons ”Fences” är det senaste exemplet.
Från början var ”Fences” en Broadwaypjäs som Denzel medverkade i 2010. Den fick bra kritik och har nu blivit film.
Handlingen utspelar sig i Pittsburgh på 1950-talet och kretsar kring en familjefar och före detta baseballstjärna som nu försörjer sin klan som sophämtare.
Allt sker i princip i familjens hus och på bakgården.
Jag såg ”Fences” häromdagen och den börjar mer eller mindre med en monolog på 25 minuter som är så ointressant och ovidkommande att man bara vill lämna salongen.
När historien väl tar fart återstår bara en halvtimme av den två timmar och 19 minuter långa historien.
Vem förutom huvudpersonen själv tycker att långa, sluddriga monologer bäddar för en bra film?
Någon beskrev elakt filmen som skådespelareonani och det ligger inte långt från sanningen.
Eller som en vän uttryckte det häromdagen:
– Jag bestämde mig att inte se filmen när jag såg trailern. Viola Davis vredesutbrott med snoret rinnande nerför ansiktet är varken trovärdigt eller bra skådespeleri. Ingen forsätter prata när snoret rinner in i munnen och ner över halsen. Man torkar reflexmässigt bort det. Men här sparas det tydligen inte på något.
Att kändisar som Denzel ändå får igenom projekten handlar om deras dragningskraft vid biljettkassorna.
För att behålla relationen med stjärnan tar filmbolagen en förlust på ett sånt här projekt för att i utbyte få hans namnunderskrift på minst ett par, kommande popcornrullar.
De räknar helt kallt med att vinsterna på de är betydligt större än förlusten på den här.
Här är fem av de mest kända (och vedervärdigaste) vanityprojekten:
5) By the sea – Angelina Jolie och Brad Pitt (2015):
Pitt super och Jolie stirrar dött framför sig. Biopubliken har ännu tristare i den här förfärliga historien som Jolie skrev och sedan regisserade på parets smekmånad. Äktenskapet dog mindre än två år senare.
4) Swept away – Madonna & Guy Ritchie (2002):
Madonna hade gjort ”Evita”, Ritchie ”Lock, stock and two smoking barrels” och ”Snatch”.
Tillsammans fick de för sig att göra en nyinspelning av en gammal klassiker. Det eländiga resultatet får Madonna att framstå som elak och träig och sätter punkt för hennes filmkarriär.
3) The Postman – Kevin Costner (1997).
Han var visserligen i trubbel efter ”Waterworld” men det hade inte hans ego fattat. När det i slutet av den här erbarmliga filmen reses en staty över hans rollfigur – en brevbärare – dör Costners karriär som filmstjärna.
2) After earth – Will och Jaden Smith (2013):
I 15 år hade Will Smith hade varit en av Hollywoods mest populära skådisar. I ett utslag av omtanke och nepotism fick han för sig att han skulle ge sin son skjuts mot stjärnorna. Men försökt är sanslöst trist och när Sony skulle marknadsföra historien under ett PR-event i Cancun visades inte ens filmen för de inbjudna gästerna.
1) Battlefield earth – John Travolta (2000):
Med filmatiseringen av scientologigrundaren Ron L Hubbards roman hoppades Travolta dels fånga scifi-fansen, dels locka nya medlemmar till sekten. Men historien var uselt regisserad, uselt spelad, odugligt klippt och bjöd bara på billiga specialeffekter.
Resultet blev storslam i det årets kalkongala.
Jag har varit trött på många filmintervjuer.
Ibland ointresserad, loj eller irriterad.
Men än har jag i alla fall inte somnat.
Tack och lov.
För en kvinnlig kollega som jag stötte på under lanseringen av ”Suicide Squad” i New York var det annorlunda.
Hon bara slocknade mitt under pågående pratstund.
Visserligen var det en lång dag och visserligen var inte alla i mastodont-ensemblen intressanta, men ändå.
När hon och ett par kollegor tog sig an Adewale Akinnuoye-Agbaje (för övrigt ett otroligt o-Hollywoodskt namn) orkade hon tydligen inte längre.
Efter att ha lutat sig tillbaka i stolen och ställt ett par frågor i början av det så kallade runda-bordssamtalet, slöt hon bara ögonen och stängde av.
Ingen i gruppen undgick händelsen, allra minst Adewale, som spelar Killer Croc.
Men i stället för att bli sur glimtade det till i hans ögon. Sen halade han fram mobilen, knäppte en bild på den sovande tanten och garvade.
Hon ska vara glad att han inte hängde ut henne på instagram, där han (@therealadewale) faktiskt är rätt flitig.
För övrigt har Adewale flera anledningar att vara glad. ”Suicide squad”, där för övrigt Joel Kinnaman, Margot Robbie och Will Smith har stora roller, omges av massor av positivt förhandssnack och det väntas rekordhelg under premiären i USA.
Här är trailern:
Tvåa på bollen här, såklart.
Alla har ju redan berättat sin historia om Muhammad Ali.
Här kommer min lilla anekdot – med ett stänk av Hollywood.
Den är från en presskonferens han gav i samband med filmen ”Ali” 2001.
Redan då var han märkt av sjukdomen. Men replikerna var det inget fel på. Inte självförtroendet heller.
När han ombads förklara ett av sina mest berömda citat, ”dance like a butterfly, sting like a bee”, sa han:
– För mig var boxning dans. Jag dansade i ringen. Jag var unik, den ende. Mina fötter var alltid snabbare än mina motståndares. Jag distraherade dem med min dans och slog dem sen i rätt ögonblick.
Han fortsatte:
– Jag var som Elvis i ringen. Han hade sina höftrörelser. Jag hade mitt dans. Jag hade the Ali shuffle.
På frågan om han var nöjd med hur Will Smith porträtterat honom i filmen log han.
– Han var hygglig. Nej, han var bra. Han lärde sig boxas lite grand. Han hade bara ett problem – han var inte lika snygg som jag.
Den här storyn från New York Post och Daily Mail har det börjat bli lite drag i här i Hollywood.
Sannolikt ligger det något i de detaljerade anklagelserna som kom redan på tisdagskvällen.
Annars hade säkerligen Will Smith redan hotat med stämning.
I stället har varken han eller hans fru kommenterat uppgifterna om att de ska leva i ett fejkat förhållande för att dölja sin sexuella läggning.
Här är rapporten i sin helhet:
Jada Pinkett Smith hotar att bojkotta Oscarsgalan.
Nu slår det tillbaka.
Hon och hennes make Will Smith hängs ut som homosexuella av Oscarsbelönade Patricia Arquetts syster, Alexis.
”Jag kommer att lyssna till dem när Jada träder fram som homo, och hennes förkläde till make medger att hans första äktenskap tog slut när hans fru kom på honom då han servade sin sugar daddy, Benny Medina”, skriver Alexis på sin Facebooksida.
Hon hävdar sedan att Will Smiths första fru fick betalt för att aldrig avslöja något.
Will Smith var tidigare gift med Sheree Zampino. Äktenskapet slutade med skilsmässa 1995. Två år senare gifte han sig med Jada Pinkett.
Medina är en mäktig Hollywoodmanager som har jobbat med stjärnor som Jennifer Lopez, P Diddy och Mariah Carey.
Alexis, vars syster vann en Oscar 2014 för ”Boyhood”, retar sig mest på Will Smith.
”Han fick ett utbrott när han på inspelningen av ”Six degrees of separation” när han skulle tvingas kyssa Anthony Rapp. Han övertalade regissören att filma hans huvud bakifrån. ”
Alexis hävdar att det gjordes för att Will Smith inte ville vidröra motspelarens läppar.
”Han kan dra åt helvete. Homosexuella har fiender. De lurar i gyllene garderober. Att komma ut är hälsosamt. Du är antingen med eller mot oss. Du bestämmer. I dag.”
Alexis Arquette föddes Robert Arquette och har genomgått en könskorrigering. Processen resulterade bland annat i en dokumentär.
Alexis har spelat drag queen i Adam Sandlers ”The wedding singer”. I syskonskaran Arquette ingår också Hollywoodskådisarna David, Rosanna och Richmond.
Jada Pinkett Smith gick på måndagen ut och förklarade att hon tänkte bojkotta Oscarsgalan för bristen på minoriteter bland de nominerade.
Alltså det här med mobilbilder…
Det är hursomhelst det enda jag kan bjuda på efter premiärfesten på ”Focus” i Hollywood tidigare i veckan.
Efter premiären på Chinese Theatre i Hollywood forsatte stökerierna på The Loft på W Hotel.
Skådisarna var såklart där.
Will Smith hann knappt ut ur hissen förrän han omringades av hängivna gäster. Han blev fast så länge att hans fru, Jada Pinkett Smith, såg ut att känna sig lite bortglömd där hon stod och sög på en drink vid ett av barborden.
Någon som tycktes trivas bättre med uppståndelsen var Wills son, Jaden, som hela tiden höll sig i rampljuset vid pappa.
Som partylokal hör The Loft till de bästa i Hollywood.
Utsikten går inte av för hackor och en upplyst pool är aldrig fel.
Robbie träffade jag inte långt från DJ-båset, där hon beundrade utsikten genom glasväggarna.
Hon har nyligen avslutat ”Tarzan” med Alexander Skarsgård – en film som inte släpps förrän nästa år – och är redan igång med en ny filminspelning. Man kan lugnt säga att ”Wolf of Wall street” öppnade både en och två dörrar för henne i Hollywood.
I ”Focus” spelar hon en wannebe-bedragare som får Will Smith mentor. Det är en snygg, stylad film med en historia där inget är som det verkar. Analyserar man inte för mycket är den säkert underhållande.
Själv tycker jag att den är som en hamburgemåltid; Okej under tiden, men det känns tomt efteråt.
